Är kultur den form av mjuka värden, framförallt estetiska upplevelser som vi kan få av sådant som musik, bildkonst, litteratur, teater och film? På vilket sätt kan dessa aktiviteter vara gynnsamma för hälsan?
Eller handlar kultur om hela det sätt vi lever vårt liv på? Där kulturen har sin egentliga hemvist i naturen och tack vare det kan koppla den sociala ordningen till den biologiska. Peter Währborg tar upp denna fråga i sitt kapitel och konstaterar att snabbheten i samhällsförändringen kräver att vi i större utsträckning tar till vara och försöker integrera naturen i både dagligt liv och hälsoarbete.
Kulturbegreppet beskrivs på många olika sätt av författarna. Det verkar lika svårfångat som hälsobegreppet. Kultur kan förstås som allt ifrån bakterieodling till samhällsform. Kultur kan vara något man utövar och något man konsumerar. Kultur kan ses som en form av ”lyxkonsumtion” som ligger högst upp på Maslow´s behovstrappa eller en grundläggande nödvändighet som bidrar till människans förståelse, meningsfullhet och identitet.
Det är flera av författarna som anknyter till Aaron Antonovsky i diskussionen om hur vi kan se på hälsa och vad som främjar hälsan. Christina Doctare, framstår som radikal när hon, som läkare, betonar att målet för hälsoarbetet måste ändras från patogenes till salutogenes. Genom kulturen har människan sina rötter. Att höra till, att finnas med i ett sammanhang, uppleva mening och delaktighet möjliggörs genom kulturen menar Doctare.
Teologen Ola Sigurdson pekar också på att hälsa inte bara kan definieras negativt eller patogent, som frånvaro av sjukdom. Dess primära definition måste vara positiv eller salutogen som en förutsättning för livskvalitet (s.214) . Därmed, menar han, får vi en aktuell utgångspunkt för folkhälsoarbetet som inte bara handlar om individens beteende. Hälsans förutsättning blir mer mångdimensionell och omfattar den sociala miljön i stort och vilka förutsättningar det finns för människan att göra existensen meningsfull.
Sigurdsson avslutar med att peka på ett politiskt och kulturkritiskt tema.
Det samhälle vi skapat ger materiell tillfredställelse men leder till ”existentiell dysfunktion”. Kanske är det då ett existentiellt hälsotecken att vara sjuk i en dysfunktionell värld. Den mänskliga organismen reagerar som vanligt logiskt eller sunt. Sjukdomen blir, enligt Sigurdsson, en pekpinne på nödvändigheten att vi prioriterar en folkhälsoagenda som kan knyta hälsans olika dimensioner till människans livsvärld både fysiskt, psykiskt och existentiellt. Då är vi tillbaka till helhetsbegreppet, där människan och hennes berättelse och hennes meningsfulla sammanhang får vara med i funderingen kring vad som kan främja hälsan.
Jag tycker att boken som helhet ger ett lyft i reflektionen kring vad och hur hälsan påverkas. Den ger också en spännande öppning för möte mellan olika kunskapsområden från naturvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap. Boken är lättläst, även om de flesta författarna är professorer och några kapitel mer liknar vetenskaplig artikel än essä.